Jasmine låg i sin säng och tänkte på dagen hon hade haft tillsammans med Måns, dom hade gjort matteläxan, det hade gått snabbt eftersom att Måns var proffs i matte, och sen hade dom suttit och pratat, tills Jasmine sa att hon faktiskt skulle gå hem, Måns hade nickat, och det märktes att han ville att hon skulle sitta kvar längre, men han lät henne resa sig upp, och han reste sig själv och ställde sig mitt emot henne, han böjde sig fram lite och kysste henne på kinden, sen hade hans kinder blivit röda, och sen hade Jasmine sagt hejdå och gått hem.

Nästa dag i skolan så kändes det som att Måns undvek henne, på matten, på svenskan och på engelskan, dom 3 ämnen som dom hade före lunch, men sen på lunchen så satte sig Måns vid bordet, samma kommentarer från Ninas bord även idag, om dom ändå kunde sluta, stackars Måns, tänkte Jasmine.

- Jo, du, Jasmine, igår...du vet, när jag....kysste dig, förlåt...., sa Måns lungt men med allvar i rösten.

- Äsch, det är lungt, antar jag, svarade Jasmine.

Måns log lite mot henne, han hade tydligen haft dåligt samvete för det.

- Jo, jag tänkte, ska vi ses efter skolan idag? frågade han.

Jasmine tänkte efter, idag? Var det inte något hon skulle göra? Och plötsligt slog det henne, hon skulle ju träffa sin mamma och Fanny idag, eller rättare sagt så skulle Fanny hämta Jasmine efter skolan och sen så skulle Fanny och Jasmine hem till Jasmines mamma.

- Inte idag, jag ska till mamma, sa Jasmine.

- Okej, en annan dag? Sa Måns och log, inte det leende han hade haft förut, det här var ett annat, men Jasmine kunde inte se vad som menades med det här leendet.

- Visst, svarade Jasmine och log hon också.

Måns tog hennes hand under bordet och kramade den hårt, Jasmine vart varm i hela kroppen.

När skolan var slut så trampade Jasmine runt på skolgården och väntade på att Fanny skulle komma, hon hade sett fram emot den här dagen sen hon hade flyttat till sin nya familj, antingen så skulle dom bara vara hemma, eller så skulle dom gå ut och äta tillsammans, och Jasmine väntade och längtade.

Plötsligt så kom Fanny, hon log där hon satt bakom ratten och när Jasmine hoppade in i bilen så log hon ett ännu bredare leende.

- Heej Jasmine, förlåt för att jag inte kunde komma igår, men jag skulle jobba över.

- Det är lungt, svarade Jasmine.

Fanny körde iväg, och Jasmine somnade till.

När hon vaknade så var dom framme, det fina huset där Jasmine hade bott i nästan hela sitt liv, som hon nu hade fått lämna, hon hade fått lämna sin mamma ensam, Jasmine vart som en 5-åring med spring i benen helt plötsligt, en 5-åring som inte ville annat än att träffa sin mamma, som efter en dag på dagis, hon skuttade glatt fram till dörren, men väntade med att knacka på tills Fanny hunnit fram också.

Det var inte en vacker syn som dom mötte när dom klev in i hallen, där stod Jasmines alldeles egna mamma, men Jasmine såg från långt håll att hon var full, inte lite heller.

Mamma tog hotfulla steg mot Jasmine, vad var det med henne?

Jasmine vart otroligt besviken och försökte inte att stoppa tårarna, Fanny gick emellan dom bårda och försökte lugna ner mamma lite, men hon var full, och så var det, Jasmine vände och gick snabbt ut igen, till den lilla gungställningen utanför huset, hon satte sig på en av gungorna och väntade på att Fanny skulle komma ut så att dom fick åka.

Det hördes skrik inifrån, eller så pratade dom högt, Jasmine hörde iallafall arga röster, mest Fanny som klagade på mamma, för att hon var full, att hon inte hade någon respekt, att hon var en dålig förebild, allt det där som mamma säkert hört av många, hennes föräldrar, hennes man, hennes chef, och rektorn på Jasmines förra skola, och säkert massa andra.

Jasmine var trött på att höra det där, hon hade hört det alltför mycket redan.

Fortsättning följer!   Det är ABSOLUT förbjudet att kopiera mina texter utan att få tillåtelse...se men inte röra -.-

Måns och Jasmine satt kvar länge i matsalen, dom satt och skrattade och pratade, men sen så kom Nina och 3 andra tjejer från klassen fram till bordet.

- Men Måååns, lägg av, du kan väl inte sitta här med fosterbarnet hela rasten, häng med oss ut, sa hon och dom andra stämde in.

Måns tittade upp på dom, som att han först nu märkte att dom också var i matsalen, men han skakade bara på huvudet.

- Nej, gå ut ni, ser ni inte att jag sitter och pratar med Jasmine? Sa han.

Nina vart sur, det syndes, hon vände på klacken och traskade ut ur matsalen, dom andra tre tjejerna hängde med.

Jasmine hade inte känt sig såhär glad på länge, inte sen hon och Fanny och mamma hade varit tillsammans och haft en filmkväll, det var en vecka innan Jasmine skulle flytta, och det var en av dom få kvällarna när hennes mamma inte var full, det var tack vare Fanny, men nu kunde Jasmine äntligen skratta, även fast hon kände sig lite osäker i Måns sällskap, än visste hon ju inte om han var snäll för att han tyckte synd om henne, eller för att han gillade henne.

- Vill du hänga med mig hem efter skolan? jag kan hjälpa dig med matteläxan om du vill, frågade Måns.

Jasmine gjorde glädjeskutt inombords, YES, tänkte hon.

- Jaa, okej, sa hon, och hon försökte att inte låta alltför ivrig.

Men plötsligt så kom Nina igen, hon var ensam den här gången, hon kom till Jasmines bord den här gången också.

- Kom Måns, killarna ska spela fotboll och det går inte om du inte är med, sa hon och log.

- Okej då, hejdå Jasmine, vi ses, sa Måns och reste sig upp och lämmnade matsalen tillsammans med Nina.

Jasmine reste sig upp, tog sin tallrik och gick ut ur matsalen, först nu så märkte hon att hon var den enda som satt kvar i matsalen, hon skyndade sig ut och satte sig på en gunga, där satt hon resten av rasten.

Efter skolan så kom Måns och mötte Jasmine, han var ensam, tur, tänkte Jasmine.

- Hej, du försvann efter sista lektionen, vart tog du vägen? frågade Måns och klappade henne lite vänskapligt på ryggen.

- Jag, jag...jag trodde att du var ute, svarade Jasmine.

- Okej, men, ska vi gå hem till mig nu då? Sa Måns.

Jasmine nickade och följde efter när Måns gick mot baksidan av skolan.

När dom hade kommit utom synhåll från skolan så tog Måns hennes hand och höll den hårt, länge, länge, tills dom var inne i hans hus.

Jasmine trodde att dom skulle sätta sig direkt med matteläxan men istället så satte sig Måns på sängen i hans rum och bad henne att sitta bredvid, Jasmine satte sig och Måns började prata.

- Du får säga till om du inte vill prata om det, för jag vill absolut inte tränga mig på, men ifall du vill prata om det med någon, så kan du lita på mig, men du måste ju inte, men men, är det jobbigt att bli kallad fosterbarn jämt? och att bo i fosterfamilj eller så? Frågade han snällt.

Jasmine kände sig plötsligt säker, hon blev varm inombords och ville plötsligt prata med honom, bara honom, om allt, och han tog hennes hand igen.

- Jo, euhm...ja, alltså, det är väl jobbigt att bli kallad fosterbarn, men det är ju det jag är..., svarade Jasmine.

- Varför bor du i fosterfamilj? Frågade Måns, han frågade inte på ett nyfiket sätt, utan på ett värmande snällt sätt.

- Mamma blir full varje kväll typ, eller...hon kan inte ta hand om mig...jag har bott hos min gudmor flera veckor ibland, sa Jasmine, allt bara ramlade ut ur hennes mun.

Måns nickade.

Fortsättning följer!   Det är ABSOLUT förbjudet att kopiera mina texter utan att få tillåtelse...se men inte röra -.-

När Jasmine stod och tittade på sin spegelbild och undrade så kom Lena och knackade på.

- Jasmine...? Är du där? Får jag komma in? frågade hon.

- Mmh, kom in, svarade Jasmine.

Lena öppnade dörren, som tur var så hade Jasmine tvättat bort det svarta och hade blinkat bort tårarna, och hon hoppades att Lena inte skulle märka något.

- Fanny ringde, hon kunde inte komma idag som vi hade bestämt, hon kanske kommer nästa vecka eller så, hon visste inte, sa Lena.

Jasmine var tyst.

- Men du kanske vill hitta på något kul? Frågade Lena.

Fortfarande tyst.

- Kanske gå till badhuset? Eller? Lena trängde sig på lite för mycket.

Tystnad.

Lena gav till slut upp och gickm ut ifrån rummet, Jasmine andades ut, hon hatade när Lena skulle tränga sig på.

Vid middagen satt Jasmine tyst, Lena försökte prata med henne också, men Jasmine satt och petade lugnt och tyst i maten, Tuva hade en kompis hemma, en ganska pratglad tjej, och Jasmine var tacksam för att Tuva och hennes kompis gick i 5C, Jasmine gick i 5A.

Nästa dag i skolan så var det en kille som hade varit sjuk första dagen Jasmine hade gått, han var snygg, men hon räknade med att han var en av dom populära som hängde tillsammans med Nina och dom andra.

Det var på matten, den första lektionen som Jasmine såg honom, och han satt i bänken bakom henne, och han hjälpte alla som frågade honom om nåt tal, men Jasmine vågade inte fråga, han hade säkert inte ens märkt att hon fanns i detta klassrummet.

På lunchen så satte sig Jasmine vid ett tomt bord, och ingen satte sig vid henne.

Och? Hon behövde inte ha några vänner, hon kunde var själv, det var ändå det hon ville.

Eller inte.

Men plötsligt så kom han in, Han med stort H, han som tydligen hette Måns, han från klassen, han från matten, som hjälpte alla.

Han log mot henne, ett fint leende, ett gulligt leende.

Han tog mat och gick mot hennes bord, eller? Var det bara Jasmine som upplevde det så?

Nej, Han ställde ner tallriken bredvid hennes tallrik och satte sig.

- Får jag sitta här? Frågade Han snällt.

- Jaa, euhm...såklart, fick Jasmine fram som svar.

Han log och satte sig ner, trots kommentarerna från Ninas bord.

- Men Måååns, va faan, varför sitter du med henne? Du vet väl att hon är ett fosterbarn? Öh, Måns, kom igen, skrek dom, och ordet fosterbarn ekade i Jasmines huvud, men konstigt nog så brydde sig inte Måns om kommentarerna.

- Bry dig inte om dom, sa han.

Jasmine nickade bara.

- Nina är kär i mig, det har hon varit skitlänge, hon försöker alltid hitta på något för att få mig att känna lika, men jag har redan varit ihop med henne en gång, och det gör jag inte om, sa Måns.

- Okej, sa Jasmine och nickade.

Fortsättning följer!   Det är ABSOLUT förbjudet att kopiera mina texter utan att få tillåtelse...se men inte röra -.- KOPIERING ANMÄLS!!!

Första dagen i skoldagen var kass, Jasmine hade först av allt blivit presenterad inför klassen, och fröken verkade tycka att det var extra viktigt att nämna att hon var ett fosterbarn i var och varannan mening, vilket alla i klassen tyckte var jättekul.

Så fort Jasmine hade synts till i korridoren så skrek alla "Fosterbarn" efter henne, och Nina, som var den populäraste i klassen och den som mest skulle bestämma, var extra duktig på att reta henne.

Och när Jasmine kände att tårarna tryckte på och vände sig om så skrek Nina "Ska du iväg och skvallra nu också? Skvallerbytta" Orden ekade i huvudet på Jasmine hela dagen, men hon hade iallafall inte börjat gråta, även fast hon hade velat göra det, men då hade hon ju blivit kallad för lipsillen också.

När Jasmine efter sista lektionen gick iväg mot busshållplatsen så kom Mia, en rätt tyst tjej från klassen emot henne.

- Hej, är Nina dum mot dig? Sa hon, det var första gången som Jasmine hade hört henne prata, förutom på lektionen när hon svarade på alla frågor, hon var tydligen bäst i klassen enligt vissa.

- Nja, lite kanske, sa Jasmine lite tyst.

- Ska du med bussen? frågade Mia.

- Mm, svarade Jasmine.

Just då kom bussen, vilket Jasmine var tacksam över, det var inte de att hon inte gillade Mia, hon hade inte lust att prata just nu bara.

När Jasmine gick av bussen och gick den sista biten hem så kom tårarna, vad hade hon gjort som var så fel? varför hatade alla henne?

Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka, det kom massor och hon lät dom rinna, hon kände att mascaran började rinna ner med tårarna, och hon hoppades att inte Lena var hemma, hon skulle bara fråga en massa frågor, men när hon kom hem så såg hon att Lena stod i köket, hon slängde allt på golvet och sprang till sitt rum och låste in sig, sen slängde hon sig på sängen och lät tårarna rinna.

Efter tio minuter så ställde hon sig upp och gick fram till spegeln i rummet och granskade sin spegelbild noggrant, vad var det som var felet?

Hon såg faktiskt helt okej ut, som dom andra i klassen, var det för att hon var ett fosterbarn? eller var det något annat? Jasmine kunde inte förstå.

Fortsättning följer!   Det är ABSOLUT förbjudet att kopiera mina texter utan att få tillåtelse...se men inte röra -.- KOPIERING ANMÄLS!!!

Jasmines pappa hade flyttat när Jasmine var 5, kan orkade inte mer sa han, och några år senare så träffade han en ny tjej och flyttade till Spanien.

Jasmines mamma bryr sig inte ett dugg om Jasmine, den enda utom Jasmines kompisar som bryr sig är hennes gudmor Fanny som har tagit hand om henne väldigt ofta, men det går inte längre, nu måste Jasmine flytta till en fosterfamilj fast hon egentligen inte alls vill.

- Måste jag flytta dit? Frågade Jasmine när hon och Fanny höll på att packa in alla saker i Fannys bil eftersom att hon skulle köra Jasmine till fosterfamiljen.

- Jaa, du kommer få det jättebra, och om en vecka så kommer ju du få träffa mig och din mamma igen, men du kommer vänja dig vid den nya familjen.

Jasmine svarade inte, hon tänkte istället mer på den där familjen som hon hade träffat en gång förut också, en mamma, en pappa, 1 riktigt barn och 4 fosterbarn, 5 barn sammanlagt alltså, den äldsta var det riktiga barnet och var lika gammal som Jasmine, 12 år, och hette Tuva, den yngsta var 5 år och hette Linus, och dom andra hade inte varit hemma när Jasmine hade hälsat på så hon visste inte ens namnet på dom.

Fostermamman heter Lena, hon verkar väl rätt så nyfiken, men inte på ett bra sätt, hon var mer som att hon trängde sig på ibland.

Fosterpappan heter Fredrik och verkar ganska trevlig, trevligare än Lena iallafall tyckte Jasmine.

När Fanny och Jasmine var framme så gick Fanny ut ur bilen men Jasmine satt kvar, hon var arg på sin mamma för att hon inte kunnat ta hand om sitt ända barn, hon var arg på Fanny för att hon inte kunde ta hand om henne och hon var förbannad på sin pappa som hade stuckit ifrån familjen och sen träffat en ny tjej, Jasmine hatade sin pappa för det.

Tillslut så öppnade Fanny bildörren.

- Kom då, så ska du se att det blir bra, sa hon.

Jasmine skakade på huvudet men hoppade ur bilen ändå, även fast hon inte kunde hitta en ända bra anledning till det.

När dom gick fram till dörren så öppnade Lena.

- Hej, vad kul att ni har kommit nu, sa hon glatt.

Jasmine kände sig tvingad att le men leendet blev en grimas.

- Hej, sa hon.

Fanny hjälpte till att bära in packningen, sen blev hon bjuden på fika, Jasmine stack till sitt rum som Lena hade visat förut när hon var här, det var ett rätt okej rum ändå, men det ville  hon inte erkänna inför dom andra, speciellt inte för Lena.

Fortsättning följer!   Det är ABSOLUT förbjudet att kopiera mina texter utan att få tillåtelse...se men inte röra -.-